lördag 12 juni 2010

Det där med rädsla...

...läste jag ett enormt bra inlägg om, hos Petra på Maratonbloggen.

Jag blev väldigt inspirerad av att läsa vad hon skrivit, och tänkte att jag skulle skriva ett liknande inlägg, men med mina erfarenheter, och mina rädslor. För att ni ska få lite bakgrund kommer jag berätta om min gastric bypass och om mitt liv fram till idag (fan vad pretto det dääär lät då...).

Under hela min uppväxt har jag varit en bokmal, en unge som gärna satt med sina böcker och sin bandspelare och läste och lyssnade på band. Jag var aldrig särskilt springig eller klättrig och var av naturen stillsam. Jag har också alltid varit rätt "stor". När jag var riktigt liten så var jag mest bara rultig och på de övre delarna av tillväxtkurvorna. Framemot högstadiet började kilona smyga sig på, med några undantag då jag visade rätt knepiga ätbeteenden och träningsdoser. Mycket av dessa bottnade i att en pojkvän sa till mig att jag hade lagt ut lite och nöp mig i en liiiiiiiten bilring...

Under dessa år (högstadiet och gymnasiet) så ville jag så hemskt gärna bli bra på gympa. Jag har alltid haft riktigt kassa betyg i gympa, och oavsett hur mycket jag tränat eller jobbat har jag aldrig riktigt blivit bättre eller tillräckligt bra på exempelvis lagsport såsom fotboll och handboll. Förmodligen för att jag AVSKYR allt vad bollar heter! Jag tränade mycket aerobics och löptränade även en del, men har alltid varit långsam. Vanligtvis den långsammaste, även om jag verkligen försökt och velat.

Nåväl, jag gick upp snabbt i vikt sista året på gymnasiet samt de åren jag gick på Komvux i min barndomsstad. När jag väl kom in på läkarutbildningen i Umeå var jag kraftigt överviktig. Jag skyddade mig bakom att vara rapp i käften och engagera mig i studentföreningar och liknande. Att jag sedan har huvudet på skaft och är rätt begåvad i roten gjorde att jag levde på det.

Under min tid i Umeå träffade jag en handfull UNDERBARA människor, som jag umgicks mycket med. Alla var mer eller mindre träningsintresserade så jag hakade på och gick till IKSU och simmade, och gymmade med mina vänner.
Många gånger kom jag hem och var gråtfärdig efter blickar jag fått i omklädningsrummet eller i simbassängen. Jag bet ihop och tänkte "jag är ju iallafall här, so stop bitchin liksom" men visst kändes det, och visst kommer jag ihåg hur hemskt det var.

Jag valde att ta ett studieuppehåll från läkarlinjen för att forska istället, något som blev 5,5 år och en avhandling i medicin. Under denna tid bestämde jag mig för att göra en gastric bypass operation för att få hjälp med min övervikt. Jag var rädd och less på att inte klara av att gå ner i vikt och hålla den. Jag träffade också min blivande man, och vi levde i ett distansförhållande under min sista del av avhandlingsskrivandet.

I september 2006 operarade jag mig. Jag hade en sjukt jobbig postoperativ period när jag inte kunde äta för jag mådde illa, och jag hade ordentligt ont. Men visst fungerade det, jag minskade i vikt, och det snabbt. Efter några månader stabiliserades viktminskningen och det blev mer av en vana och jag mådde så mycket bättre.

2007 disputerade jag, trasslade mig in på en engelsk läkarutbildning, packade ihop mitt liv i Sverige och flyttade till England till min blivande man. Ett jobbigt år på många sätt, mycket hemlängtan, men också mycket omställningar till att leva i ett annat land.

Hela 2008 gick åt till att anpassa sig till England, och till universitetet. Det var ett tungt skolår men jag klarade mig och gick vidare in i de praktiska delarna av utbildningen. 2009 var året då jag kände att NU kan jag tänka mig att börja träna igen, nu hade jag tid och kände mig motiverad. Jag kom igång, men gick ut för hårt och sabbade mina knän. Krash bom bang liksom. Rätt in i depp-väggen och gick upp i vikt. Dålig finish på ett bra år. Punkt.

2010 började med att jag bestämde mig för att loosa vikten jag gått upp, samt klara mina intermediate exams på utbildningen. Klarade båda uppsatta mål och kände sedan att det var dags med träning igen.

Det är där jag är nu, och det är här jag möter mina rädslor. Jag vet att jag alltid kommer att vara rätt långsam när det kommer till att jogga/springa. Jag är inte atletiskt byggd för fem öre, och jag har också en del överflödig hud som är lite irro när man joggar. Men min största rädsla och vad jag alltid tror händer när jag är ute, är att folk gör narr av mig. Att människor tittar på mig och tänker "GUUUUD så stor hon är, varför är hon ute och joggar?!? Hon ser ju för jäklig ut!!!". Den andra rädslan är att folk gör narr av min insats, och mina försök att bli bättre. Att de ser mina kilometertider och tycker att jag suger babianballe liksom. Inte bra.

I mitt huvud är jag fortfarande den här tjejen:



Och inte den här...


Jag tror att alla vi som tränar har olika rädslor att bära, olika mentala trösklar att komma över för att nå dit vi vill. jag har bestämt mig för vad JAG vill nu. Folk får säga vad de vill och tycka vad de vill, för nu har jag bestämt mig.

Det blir halvmaran i Birmingham i slutet av oktober,
och den ska gå på runt 2 timmar.
Och det blir en mara nästa höst,
och DEN, den ska gå på runt 4 timmar.

Nu jäklar NU kör vi, jag har just sparkat min tankedjävul på pungen och sagt att han kan dra dit pepparn växer och köra upp sina nedlåtande kommentarer där solen inte skiner!

9 kommentarer:

  1. Tack för att du vågar dela med dig av livet till oss läsare. Det är en väg mot den där pungsparken i kvadrat som kommer att genomföras.

    Förstår nu varför du har det pannben du har och det funkar. Ingmarie sa en sak till mig som jag gärna vill dela med mig. Det blev en liten aha upplevelse för mig och jag tror att du kan dra nytta av den också. 'En löpares stora tillgång är tålamod' eller något sådant. Det var i alla fall så jag tolkade det. Jag har liksom du bråååååtom med min löpning. Ta chansen och öva dig i det nu. Du hinner springa många fler maror än jag endå =)

    Go girl njut av livet och din familj och fortsätt att skriv. Det kommer hjälpa dig att nå dina löparmål.

    Peace Love och Löparskor!

    SvaraRadera
  2. Tack för hjälpen Gums! Då är det väl bara hos mig det krånglar - suck..

    Jag kan lova att alla som ser Dig ute och springer tycker att Du är så himla duktig! :)

    Och det där med övervikt, det är klurigt när man går ner för man ser sig själv som den där man var innan. Det sitter i huvudet liksom och det tar tid att arbeta bort..

    Du har varit så himla duktig: med att gå ner i vikt, att ta tag i träningen och inte minst flytten till England och studierna på universitetet.. Du rockar!

    Jag hejjar på Dig i alla väder, i alla kamper Du strider..

    KRAM

    SvaraRadera
  3. Vännen!! Som du sa till MIG igår när jag slet med mitt - Du är STARK och du är BRA och du dessutom en UNDERBAR människa!!

    Labb jo, hanni! ;)
    / Tett

    SvaraRadera
  4. Fåniga jag torkar en liten tår! Så bra skrivet vännen!! Jag känner igen mig i så mycket du skriver, om människor som tittar och deras tankar inbillade i min hjärna.

    Men wow, se på hur långt du kommit. Du springer ju fasiken hur långt som helst, och skit samma i vilken fart. Du gör´t!! Och du inspirerar mig, jag har börjat springa ju, helt galet haha

    Du är en av de vackraste människorna jag vet, lika vacker på insidan som utsidan ♥

    SvaraRadera
  5. Jesper: Tack! Jag uppskattar dina rader, lika mycket som jag uppskattar din blogg som inspiration!! Och BRA rader from Ingmarie - det är då attans att vi är så otåliga :)

    Pernilla: Du har redan tidigare berört mig och fått mig att känna mig lika mycket värd som vilken annan joggare/löpare som helst. Dina ord värmer och jag ser dig som en stor inspirationskälla bland oss motionärer (till skillnad från de som är mer tävlingslöpare!)

    TEttiz: Maj sister in crime - labb jo!

    Linda: Vi klarar det här, och vi är lika mycket värda som alla andra som är ute och joggar/springer. Vi har kankse en liten annan startsträcka, men vi klarar detta! Du och jag ar många gemensamma erfarenhter vad gäller det här med vikt och träning och huvudspöken och du är BRA vännen, lika bra som alla andra!!
    Du och jag - marathon?
    *kastar kärlek på*

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet!! Jag känner också igen mig precis i det där att jag får för mig att andra tycker att jag inte borde springa för att jag är för tjock... :( Fast just när det gäller löpningen så tänker jag mentalt tillbaka att "jag springer i alla fall, det är mer än vad du gör!!". Och så hoppas jag att de inte är värsta löparna i andra stunder (än när jag råkar se dem). :D Och det är himla mycket bättre i USA än hemma - här är snittstorleken bra mycket större, så jag känner mig inte störst hela tiden...
    Och jag fick mig en liten tankeställare av det Jesper skrev ovan, för är det något som gör att jag avslutar en träning tidigare är det för att tålamodet är slut...

    SvaraRadera
  7. *Ler igenkännande*
    Been there, done that som reklamen sa! Jag ledsnade på att vara rädd och skämmas. Nu kör jag bara på. Efter att ha slutfört min första mara kan ju "folk" garva som de vill. Jag tillhör nu den exklusiva klubben "Extjockisar som slutfört en mara". Pillutta er, säger jag bara då! När det gäller dina mål - Tummen upp för en väl spänd båge! Jag kommer vara med och följa resan :-)

    SvaraRadera
  8. Du vet vad jag känner när jag läser detta - och du vet att jag älskar dig.
    Du är så vacker, älskade vän... och det bästa är att du är preciiiiiis lika illsnygg inuti. Inte många som kan säga det!

    Pussarpånosen!

    SvaraRadera
  9. Så bra skrivet! Och du e så duktig! Jag ser fram emot när jag KAN springa utan att paja knäna. Lycka till! Jag tror på dig! *kramis*

    SvaraRadera