lördag 9 oktober 2010

Demonerna tog över....



....och det är därför jag inte varit bloggandes på ett tag. Mitt förra inlägg här på bloggen nämnde mina Demoner, och även vad de brukar göra. Efter det inlägget skrevs tog de överhanden och jag har haft några riktigt jobbiga veckor.

Tack vare underbart fina vänner, som tagit tag i saker jag inte själv orkat, hoppas jag nu att det kan få komma att vända, steg för steg.

Mina demoner kommer från senare delen av tonårstiden. Jag tränade mycket, åt inget, och hungerskänslor var en form av belöning. Lyckligtvis vände detta innan jag blivit ordentligt dålig, och jag kom aldrig ner i en så låg vikt att folk började lägga märke till det. Att ätbeteendet var helt kajko var det ju inget snack om, men det plockades inte upp på det sättet eftersom att jag under hela tiden hade ett normalt BMI. När jag vände detta beteende förra gången så slog det över åt andra hållet, och resten av DEN historien vet ni redan.

Den här gången krävdes det inte så mycket för att tippa över. Skolan/Universitetet är sjukt jobbigt just nu. Jag har redan börjat stressa över våra Finals som kommer i april/maj och utöver att man måste se till att läsa till DEM så måste man ju se till att man är tillräckligt mycket på sjukhuset för att inte kugga delkurserna. Utöver skolan har det varit mycket hemma, mycket att göra och mycket att fixa med. Jag har känt mig sliten och dragen i, och mitt enda sätt att ta kontroll, var (och är) att ha kontroll över mat och träning.

Denna veckan har varit en nattskiftsvecka, vilket har varit slitigt och jobbigt. Inte så mycket att göra vad gäller skrik-och-panik-trauma, utan mer rutinsaker och då blir det lätt lite långsamt. När jag har jobbat natt så har jag insett att det går inte att träna också, för jag orkar inte. Att det sedan varit en del annat har gjort att det varit praktiskt omöjligt att träna om jag ska ha fått sova något överhuvudtaget.

Långsamt långsamt har jag börjat äta lite igen, att gå från att äta inget, till att försöka äta är inte lätt. Dels rent fysiskt då magen säger ifrån, men också psykiskt. Demonerna dansar jitterbug och tycker att jag misslyckats (vilket de redan visste och gladeligen talar om för mig) och gör att mitt humör går i botten. Jag försöker undvika att falla för impulserna att tokträna eller göra annat dumt för att "motarbeta" den lilla mat jag faktiskt stoppar i mig.

Innan någon blir alldeles galen och skriker åt mig, så kan jag säga att JA, jag har en inbokad tid med Farbror Tokdoktor om två veckor. När jag kommer dit får jag prata med honom om hur vi ska göra. Jag är inte dum på något sätt, och jag fattar att det jag gör är fel. Det bästa sätt för mig att förstå det är när jag slutar vara logisk i mitt tänkande. Logiken försvinner och jag tänker inte rationellt. Lyckligtvis brukar jag kunna "gå ur" och kolla på mig själv utifrån och då se att jag inte tänker längre.

Och ja, jag känner mig störtlöjligt och fånig, och jag vet att folk tänker "ja men vad fan, det är väl bara att äta..". Det handlar inte om maten, det handlar om kontrollen i att vinna över kroppen, att vinna över hunger, på samma sätt som det handlar om att flytta sitt fokus när man tränar, att kunna träna igenom smärtan eller tröttheten. Jag läste en artikel om just detta och kombinationen ätstörningar och folk som tränar mycket/hårt/för prestation. Personligheten hos en idrottare som tränar för prestation är klart i farozonen för just störda ätbeteenden eftersom att de har kapacitet att just flytta sitt fokus.

Så jag kommer att finnas här, detta får bli en ventil utåt, men jag hoppas och önskar att ingen väljer att racka ner på mig och försöka läxa upp mig. Tro mig, jag har tillräckligt med sådant runtomkring mig nu. Jag VET att det jag gör är fel och dåligt, men jag måste få ta en sak i taget och inte försöka ändra allt på en gång.

Och vet ni vad det värsta är....?
Varje gång jag ser mig i spegeln, ser jag något som är som innan jag opererade mig, även om detta är vad det ser ut som nu.... *pekar nedåt*

(och jag VET att jag ser ut som en skolfröken ;) )

Nu ska jag sätta mig ner och försöka skriva en ordentlig lista för nästa vecka vad gäller mat. Om jag har en lista, har jag kontroll och då kanske jag kan ta mig för att faktiskt äta!

Jag är inte besegrad än, nu blir det lite AC/DC och KISS som glad-musik!
Råck ånn!


12 kommentarer:

  1. Tjulululu vännen, om jag hade haft en sådan där skolfröken i grön kofta så hade jag rockat mig igenom skolan =) Kanon snygg helt enkelt.

    Vi som har följt dig en tid vet att du är uppmärksam och kunnig avseende dig själv och Dr Annika. Jag tror att många av oss är rädda om dig och vill att du ska må bra, så då kan ibland uppmuntran kanske sticka ut lite för mycket som pekpinnar. Det har aldrig varit meningen från min sida i alla fall, så förlåt om det kunde tolkas så.

    Rock ån tjejen och KiSS är det bästa som är just då. Tänk att min son helt plötsligt älskar mina barndoms idoler är inte det konstigt ;)

    Peace Love och Löparskor!

    SvaraRadera
  2. håller tummarna för att du på ditt sätt hittar en väg att gå som gör att du mår bra:)

    SvaraRadera
  3. Men en sån snygg skolfröken! Jag hejar på dig! *kram*

    SvaraRadera
  4. Jättekram min vän! Du är fantastisk!

    Känner igen mig i demonerna. Inte just så som de drar i dig, men kämpandet kring mat och ätbeteende som sitter så inpräntat i oss. Det betyder väldigt mycket att du skriver öppet om det och jag beundrar dig enormt. Du är en inspirationskälla på så många sätt, det vill jag verkligen att du ska veta!

    Kramar & kärlek i mängder!

    SvaraRadera
  5. Sötnosen. Tänk vad långt du kommit att SE att det är ett problem och att faktiskt göra något åt det. Det är värre när destruktiviteten går ouppmärksammad av både digs själv och andra. Du vet vad som är problemet, du har sökt hjälp att få de verktyg du behöver för att programmera om hjärnan igen. DET är inte dumt!

    Puss på dig min älskade lillasyster!

    SvaraRadera
  6. Snyggo! Du kommer klara det här också, för vet du hur stark man måste vara för att redan ha klarat sig igenom demonerna två gånger?? Maila om du vill prata mer! Kram!!

    SvaraRadera
  7. Hej sötsnuttan, tänk vad stark du är som berättar. Bara det är ett fantastiskt framsteg! Små steg, vännen - det är det enda som behövs, egentligen. Och du vet var vi finns om/när du behöver stöd, när som helst!

    SvaraRadera
  8. Att berätta och skriva av sig öppet är starkt. Du är modig. För övrigt skulle jag ha kunnat skriva ditt inlägg för ett par år sedan. En klump växer i magen av igenkännande (jag vill absolut inte ta din upplevelse, bara ge stöd och berätta att du inte är ensam).
    Kramar i massor
    PS *sjunger* When I kissed the teacher....

    SvaraRadera
  9. Älskade, älskade vännen!! Jag finns här ALLTID - jag ska göra allt jag kan för att stötta dig genom detta och det hoppas jag att du vet! <3

    You, me and the rest of the iron trust, you know... ;)

    SvaraRadera
  10. Shit vad jag beundrar så modiga människor! Jag har helt andra demoner, men det är spännande att höra om dina. Enveten optimist som jag är hoppas och tror jag att du ska övertrumfa dina odjur! Jag vet inte om jag tillför nåt, men du lär inte bli av med mig :-D Vi ska ju löpa ihop, ju!!! Håller på dig!!
    *sjunger istället Doctor, doctor pli-i-is:-D*

    SvaraRadera
  11. När man kommit så långt som att ta tag i demonerna och bokat tid hos en tokdoktor....ja det tyder på styrka!

    SvaraRadera
  12. Ge demonerna en fet spark i röven och fortsätt att kämpa, du är grym! Hoppas att du snart kan se det vi andra ser när du tittar på dig själv: en otroligt vacker tjej.

    SvaraRadera