söndag 31 oktober 2010

Det blev inte som jag tänkte...

Detta blir ett långt inlägg, bara så ni vet...

Ok, jag börjar med att berätta om gårdagen som var rätt bra ur ångestsynpunkt. Började ju hos frissan, sen hem, fixa sig lite och sen iväg en vända på stan samt till golvfirman. Fixade en massa saker och avslutade med att hyra film.

Väl hemma så grejade vi lite till och jag sov en liten stund. Adam ville ha pizza tillmiddag, så det beställdes också. Eftersom att måltiderna innan inte hade fungerat (hade maten framme på tallriken, men kunde inte förmå mig att äta) så behövde jag få i mig nåt. Det slutade iallafall med att jag åt en pizzaslice, en liten bit vitlöksbröd och två små kycklingvingar.

Tyvärr kom ångesten som ett brev på posten och jag låg vaken länge och dividerade med mig själv...

I morse kände jagmig ändå rätt pigg och efter en kopp kaffe gav jag mig ut. Det som skulle bli en lång jogg blev ca 3 km + 1km till senare, samt ca 4-5 km promenad. Under promenaden fotograferade jag lite för att visa er hur England ser ut nu.












Såg den där skylten och tyckte den var rätt rolig... No worries liksom, här sätts inga hastighetsrekord ;)

Jag kom hem, andades lite och hoppade in i duschen. Kände mig lite konstig men tänkte inte mer på det. När jag kom ur duschen, gick jag och satte mig på sängen, men kom på att jag glömt något i badrummet. Reste mig upp och började gå, och helt plötsligt var det stjärnornas krig framför ögonen. Då jag har lågt blodtryck händer detta ibland...

Men denna gång var det som om hela världen gungade, jag vacklade in till sängen och lade mig. Jag hade en puls på 200-230 och kände mig riktigt märklig. DETTA är dock inte normalt för mig. Hjärtklappningen fortsatte och jag ropade på Adam, för nu började jag bli rädd. Jag lyssnade på hjärtat med mitt stetoskop och det var ordentligt snabbt trots att jag legat ner i 7-8 min nu. Efter en snabb konsultation med min vän ringde adam ambulansen, själv var jag nu skiträdd och ledsen.

Ambulansen kom ordentligt snabbt, men nu började det lugna ner sig. Vi gjorde ett EKG, kollade blodsockret, blodtryck mm och det såg bra ut. Vi bestämde att jag inte behövde följa med till sjukhuset, men att jag måste ta lite blodprov imorgon för att dubbelkolla elektrolyterna i blodet.

Så varför berättar jag detta...? Jag blev ordentligt rädd, jag fick enorm ångest för jag vet att jag själv orsakar detta, jag vet att jag måste försöka speeda upp remissen till ätstörningsenheten och jag får inte träna mer nu när jag inte äter. Jag VET att det jag gör är fel, det behöver ni inte tala om för mig. Men jag vet också vilja fina fina människor det finns som läser den här bloggen och stödet jag får gör att jag försöker att bättra mig.

Nu ska jag försöka få i mig lite avocado, bacon, och lite smörgås. Det är bättre än inget just nu!

Råck ånn!!

Blogging from my iPhone

10 kommentarer:

  1. Fy fan... Jag fick faktiskt ont i magen i morse när jag såg att du skulle ut, men tänkte att "nej, jag SKA inte ifrågasätta det", inte tjata på dig... Nu önskar jag nästan att jag hade gjort det ändå - inte för att det gjort dig någon nytta, men... Äh, du vet.

    Fina du - det jag skrev till dig imorse gäller än. VAR RÄDD OM DIG!!

    SvaraRadera
  2. Annika du är fantastisk som delar med dig av detta och modig att ta dig an dina demoner för att göra slut på dom. Många driver undan dom i skuggorna och lever i dessa kalla vinddrag hela livet utan hopp om att ljuset kommer in.

    En dag i taget är viktig och så länge som du ser vad som behöver ändras på är räddningen inte långt borta.

    Peace Love och Råck Ån

    SvaraRadera
  3. Finaste Annika, var rädd om dig! Du betyder något för sååååå många, även mig! Stora kramar

    SvaraRadera
  4. Många kramar! Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  5. Nu tar du hand om dig! Hade du bott här hade jag åkt hem till dig och hållt fast dig så att du inte kunde förstöra dig själv =(
    *Krama*

    SvaraRadera
  6. Jag känner dig inte alls men tycker det känns positivt att du vet att det du gör är fel. Du förnekar ju inte att du har problem och har ögonen på det och vågar skriva om det. Det är jättestrongt tycker jag.

    SvaraRadera
  7. Man kan få en massa konstiga biverkningar av antidepp också så här i början, men det vet du säkert. Om du nu har svårt att äta mat, kan du inte ta och prova lite näringsdryck? Kanske inte känns lika jobbigt efteråt.

    Du klarar den här fajten. Det är jag övertygad om. Jag tror stenhårt på dig!!

    SvaraRadera
  8. *skickar stora kramar över havet*

    ...och du - en liten award väntar på dig i min blogg. Du behöver inte skicka den vidare eller nåt - men jag vill att du ska veta att den finns där. *pöss*

    SvaraRadera
  9. Kram vännen...
    Läser, men finner få ord som känns som om dom hjälper.. :(
    Hoppas du får lite mat i dig nu! <3
    KRAM
    Finns här du vet <3

    SvaraRadera
  10. Finaste kusinen... jag skulle så gärna vilja ta demonerna och arkebusera de jävlarna.

    Ta hand om dig nu! Massa kramar

    SvaraRadera