fredag 22 oktober 2010

Funderingar så här på kvällskvisten

Tack igen för alla kommentarer, mail och sms!
Ni är så fina att jag blir alldeles tårögd, och förundrad, och tacksam för allt. Jag har fantastiska vänner, och bloggkompisar och läsare! Om alla hade så här mycket kärlek omkring sig skulle världen vara en finare plats att vara på, helt klart.


Efter att jag varit ute och joggat, tappade jag upp ett bad och lade mig och filosoferade lite, straffade mig själv för att jag givit Demonerna fritt spelrum och gett mig ut och springa utan att ha ätit alls idag.

Jag funderade på hur detta kommer att gå, vad som kommer att hända när jag lär mig hantera demonerna. Jag är SKITRÄDD, för att vara ärlig. Jag är livrädd för att gå upp i vikt, jag är livrädd för att lägga av med träningen, jag är livrädd för hur jag kommer att må när/om jag börjar terapi, jag är livrädd för att missa mer i skolan (då det är helt galet vad gäller närvaro i mitt nästa block).

Att ge sig in i terapi är inget man ska göra lättvindingt och med en klackspark. Det kommer krävas ordentligt med sinnesnärvaro och styrka att ta sig igenom det OCH samtidigt ta till sig en del av det som man kommer fram till. Jag har ju funderat mycket på varför jag är sådan här, varför jag måste ta kontrollen hela tiden. Varför jag inte kan låta det vara en dag i taget, och det inte nödvändigtvis måste vara ett "krig" varenda dag. Jag har pratat mycket med Finaste J (labb jo stumpan!!) om detta, och hon har försökt hjälpa mig att vända och vrida på resonemang, på vad som verkligen är roten till problemet och hur det kommer sig att maten blir en kontrollmekanism.

Jag vet att jag har en typisk allt-eller-inget-personlighet, att jag har svårt att låta folk hjälpa mig, att jag har ett behov av att få uppmärksamhet för bra saker jag gör, och så klart även ett behov av att få synas och vara attraktiv (som de flesta andra människor också har). Visst finns det en del i bagaget från tiden som överviktig, och även innan det när jag var fullt normalviktig men knäppa kommentarer gjorde att jag betvivlade mig själv så till den mildra grad att jag inte åt på flera veckor.

Jag vet att det är en väldigt lång väg, jag har tagit det första steget, men jag kan inte lova er att det inte kommer att bli två steg framåt, ett bakåt, ett åt sidan och några in på fel stickspår. Denna blogg är, och har varit, min ventil och kommer så att förbli. Jag kommer fortsätta att skriva ärligt om hur det går. Jag hoppas att ni kommer fortsätta läsa, även om det kommer vara dåliga dagar, blandade med bättre dagar!

Den dag jag slutar uppdatera här kommer vara en av två scenarion:

1. Jag känner att jag har lärt mig hur jag fungerar och Demonerna kan ta sig i röven
eller
2. Jag trillar dit ännu mer, skäms röven av mig, och vill inte att ni ska veta hur det egentligen står till.

Jag hoppas, och vill tro, att det blir alternativ nummer 1.

Nu är det snart helg, en väldigt välkommen helg. Denna vecka tog nästan kål på mig, men jag står upp fortfarande, och jag klarade det!

RÅCK ÅNN finisar - ni är bäst!

4 kommentarer:

  1. Nej, du är bäst vännen! Jag vet att alternativ 1 kommer att segra, det finns inget annat!! :D

    *kramar om*

    SvaraRadera
  2. Terapi är jobbigt, men troligen nödvändigt för att se till att de där demonerna slutar förfölja dig. Och bättre flera steg åt olika håll än inga steg alls.

    Du är en underbar person som vi alla älskar just bara för att du är som du är. Omtänksam, klok, generös och oändligt vacker på både in och utsidan.

    SvaraRadera
  3. Det är skitläskigt att gå rakt in i det svartaste för att ta reda på vad som finns därinne. Läskigare gör man nog inte under en normal livstid - utom möjligtvis om man INTE gör det. Är du med på hur jag menar? Man väljer bort det som skrämmer en - utan att tänka på att det man HAR faktiskt inte är det man vill ha, och alternativet inte nödvändigtvis är sämre. Ja, det är en jobbig process att kämpa sig frisk - men det beatar skiten ur att vara sjuk resten av livet. Eller hur?

    Och du ÄR starkare än du tror, och det bevisar du redan genom att ta de här stegen - även om det skrämmer dig!

    För övrigt kan jag bara hålla med Helena om det här: "Du är en underbar person som vi alla älskar just bara för att du är som du är. Omtänksam, klok, generös och oändligt vacker på både in och utsidan."

    SKRIV det på en lapp och bär i plånboken, jämt, jämt, jämt. (Eller vad fan då lapp förresten - lägg in det i Fånen, såklart!) Ta fram och läs MINST 10 gånger om dagen, varenda gång demonjävlarna tar sig ton...! För DET är sant - inte det demonerna påstår!

    *wub*

    SvaraRadera
  4. Sötnos. Du har alltid haft höga krav på dig själv, att vara duktig och inte göra någon besviken. Det är orealistiskt att jämt vara duktig och att inte någon gång såra någon. Det händer och det är inte värre än att man får förlåta sig själv och i värsta fall be om förlåtelse. Du vet också att det är lätt att förlåta andra när de gör misstag, så då borde du (även om du inte tror det ibland) också själv bli förlåten. Så var storsint mot dig själv och förlåt dig själv också ibland.

    Du är en modig och stark tjej, det har jag alltid tyckt. Vacker som en dag är du också, även när du har dina dåliga dagar. För skönheten kommer innifrån, och den kan du inte komma undan.

    Att du faktiskt vill skapa en förändring, även om det är skitläskigt och skrämmande, gör ju att du växer som människa. Man kanske inte blir en bättre människa av att förstå sig själv, men det är lättare att förlåta sig själv då. Och när man inser att man har både styrkor och svagheter, så blir det lite lättare. Man får faktiskt vara svag också, och att inse det är en styrka i sig.

    Puss sötnos!

    SvaraRadera