fredag 5 november 2010

Dålig natt....

...med mycket funderingar över varför jag nödvändigtvis skulle äta både lunch och middag igår. Det var oroligt i själen, och oroligt i huset då mammas goskisse verkade vara lite krasslig och kräktes upprepat.

Tröttheten idag är påtaglig, ångesten är redan överväldigande och jag har som mål att orka till psykiatern, fixa några saker på sjukhuset och sedan ta mig hemåt igen. Eventuellt kommer jag försöka mig på att läsa lite obgyn senare beroende på hur jag känner mig.


Inatt när jag låg och funderade, så kom tankarna om det här med att bli "frisk" och vad jag ska säga till psykiatern idag. Efter en lång chat med finaste J igår, kom jag fram till att det jag kanske skulle må bäst av i dagsläget är att komma i kontakt med någon terapeut som kanske inte nödvändigtvis specialiserar sig på ätstörningar utan på mer depression för att övervinna den biten för att se om det hjälper mig att klara av skolan fram tills dess att jag känner mig helt mogen att ta tag i det större problemet med maten?

Nåväl, vi får se vad dagens möte ger. Jag vet att han är en underbar läkare och jag litar till fullo på honom, så vi får se!

Råck ånn finisar!

3 kommentarer:

  1. Tjipp! Jag vet absolut ingenting om detta och kan bara komma med mina små glada tillrop :-) En sak vet jag ändå - ibland är det bra att prova att vända på problemet en smula för att möjligen hitta nåt alternativt "angreppssätt". En diskussion med din läkare låter som en grejt plan! Håller tummarna för att du får en bra dag idag, trots trötthet *kram*

    SvaraRadera
  2. Jag håller på dig tjejen! Ta all hjälp du kan få! och lyssna bara på oss snälla, sngående den korkade anonyma kommentaren.
    Trevlig allhelgona vännen! Själv ska jag hem till Linda och gå i skogen och hänga med föräldrarna.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vännen...har läst en del på din blogg. Kanske verkar som om jag inte bryr mig eftersom jag inte kommenterat. Men så är det INTE! Jag är rädd för att formulera mig fel, att missuppfattas. Jag lyckas inte samla tankarna tillräckligt för att formulera vad jag känner och vad jag vill och önskar dig. Så fort jag försöker, kommer bara tårar och suddar ut texten i huvudet. Jag hoppas att du vet att jag finns här och att jag bryr mig om dig och tänker på dig även om jag inte gör det synligt för alla.

    SvaraRadera