torsdag 4 november 2010

En fundering om en kommentar....

Att skriva på en öppen blogg som jag gör, gör att man utelämnar sig själv och, i mitt fall, sitt innersta till alla som vill läsa om det. Detta har i mitt fall betytt att jag fått flera nya kära vänner, samt även stödet från gamla vänner som kommenterar och bryr sig.

Ibland kommer det dock anonyma kommentarer, från folk som jag inte vet vilka de är, eller hur de hittat hit. Idag fick jag en sådan kommentar, en kommentar som gjorde mig enormt ledsen.

För alla er som känner mig närmre, vet att jag har svårt att sitta stilla. Jag tycker om att fixa och dona och göra saker. Visst kan jag sitta och pyssla (men då GÖR jag ju något på samma gång), eller glo på en film eller så, men att sitta still en längre stund utan att ha något att göra är jobbigt. Samma sak på jobbet/i skolan, det är fullt ös, ränna runt, fixa saker, greja, ha en bra lista och bocka av saker att göra.

I och med ångesten så händer en av två saker. Antingen vankar jag av och an i huset, städar och fejjar, eller försöker fördriva tiden och ångesten med att läsa. Jag har tidigare använt mig av träningen för att försöka driva bort ångesten, men jag har lovat mina vänner att jag INTE ska träna nu när matintaget varit långt ifrån optimalt...(tro mig när jag säger att jag hela tiden önskar ge mig ut och springa...)

Det andra som kan hända är att jag vill ligga i fosterställning i sängen, och bara försöka mota bort det. Nu när jag varit trött eftersom att jag inte sover på nätterna är det vanligtvis fosterställning som gäller.. Att jag går och lägger mig och sover är inget som är vanligt eller normalt för mig, och jag gör det främst för att jag är ordentligt trött i själen.


Kommentaren tidigare idag handlade om att man inte kan bota ångest med att sova bort den, och att det faktiskt "bara" är att stå ut med babianångest och bekämpa den.

Jag VET att jag måste försöka undvika att ta till mig av sådant här, jag var så glad över att jag ätit lunch och inte mådde babianpyton, och Demonerna höll sig i shack. Men den gick rätt in i hjärtat, och jag kände mig som en liten skolflicka som blivit slagen på handen. Att jag inte försökte tillräckligt, att jag borde försöka mer och bättre och skärpa till mig.

Jag skrev tidigare om att jag inte vet om min vilja att bli frisk är tillräckligt stark än, och så känner jag fortfarande, även om jag haft en bra dag. Ångesten river i mig och jag vet att det kommer bli bra dagar och jäkligt dåliga dagar, men jag måste få ta det i min takt, annars är det meningslöst, och jag måste vilja med både logiken och känslan för att det ska fungera.

Jag vill inte omge mig med ja-sägare hela tiden, men medarbetare istället för motarbetare är bra. Jag vill bara ha vänner som stöttar, pushar lagom, är där när jag faller, torkar tårarna på mig när jag är ledsen, och som glädjs med mig när det går bra. På samma sätt som jag vill vara för mina vänner.

Råck ånn finisar!

9 kommentarer:

  1. Mmmmm - jag reagerade precis som du, på precis samma kommentar. Uppenbarligen sitter denna människa inne med livets alla svar, eller så tänkte den sig nog inte riktigt för... Korkat skrivet anser jag! Å du, ramlar du så kan jag åtminstone erbjuda en arm... JAG tycker du var bra idag - och ÄR bra!

    SvaraRadera
  2. Magnus: Tack vännen. Du och Jesper och några av de andra bloggarna har blivit nära vänner, trots att vi aldrig träffats på riktigt. Tack för dina kommentarer, och tack för att du bryr dig <3

    SvaraRadera
  3. Läser ofta din blogg och fascineras av din styrka - att du kan/vågar/vill vara så personlig. Visst det är din blogg och du skriver vad du vill där i, men att låta oss andra (som inte känner dig) få följa med på resan är så generöst. Önskar dig all lycka även i fortsättningen!

    Hoppas nu bara att du inte tar till dig den anynoma kommentaren utan fortsätt som du har börjat, ett steg fram, bak och ibland åt sidan. *kram*

    SvaraRadera
  4. Ja, jag blev lite rädd för att det skulle kännas tungt för dig med den kommentaren när jag läste den, men du är ju en så klok människa så du klarar av att jobba igenom den också. Alla måste ju få bearbeta svårigheter på sitt eget sätt, och det som funkar för den ena kanske inte funkar för den andra. Du verkar ju faktiskt ha bra koll på var fällorna finns för dig så jag är inte ett dugg orolig för att du inte kommer att komma på rätt väg. Kanske med några steg hit och dit åt sidorna, som du själv skrev, men slutligen dit du ska. Jag tror på dig. *kram*

    SvaraRadera
  5. Haj
    Kämpa på rara doktorn, tycker du är modig som skriver så öppet. Bra att du inte tränar för man blir ju orolig ju
    Ta hand om dig och var rädd om dig
    tummen upp o strunta i konstiga kommentarer
    kram

    SvaraRadera
  6. Hej Annika, låt dumkommentaren sköljas bort. Klart du måste vila. Du jobbar ju så aktivt med detta. Forstätt så! Kram!

    SvaraRadera
  7. Sötaste, Annika, det gör så ont i mig när jag läser om hur dåligt du mår... Du förtjänar att må bra, jag hoppas innerligt att du är snäll mot dig själv nu när du behöver det som mest. <3

    SvaraRadera
  8. Till Magnus, om det var en korkad kommentar så är majoriteten av de behandlingsmetoder som förespråkas av experter inom ångestbeh korkade!!!
    Vem blir hjälpt av att folk tycker synd om en och försöker gulla bort det sjuka, INGEN.
    Men en sak har ni rätt i, sjuka människor kan misstolka allt till sin fördel.
    Du är uppenbarligen inte alls mogen att börja bearbeta din ångest, för behandlingen av de flesta ångestsjukdomar börjar med självinsikt och mod att möta även "babianångest". Jag är väl otroligt korkad och dum men jag är frisk från ångest, depression och hetsätning, utan motstånd hade det aldrig gått.

    SvaraRadera
  9. Anonym:
    Jag har aldrig sagt att det skulle vara utan motstånd. Klart som fan att det är jobbigt att möta ångesten? Det fattar väl de allra flesta.
    Jag vet vad behandlingsmetoderna är, jag vet att det handlar om att möta sin rädsla och sin ångest, jag är inte dum.
    Kanske jag inte är mogen att möta den, inte helt omöjligt, men gör det mig till en sämre människa, eller någon som inte är värd peppande, stöttande kommentarer?
    Jag antar också att du givetvis gjorde allt detta själv, utan någon som helst professionell hjälp? För det är där jag är nu... Jag VÄNTAR på professionell hjälp för en ätstörning, under tiden fram tills dess är det symptomkontroll som gäller.
    Återigen blir jag ledsen av att läsa vad du skriver, och att jag tydligen ska tolka allt till min fördel.

    SvaraRadera