måndag 1 november 2010

Jag önskar...

...ibland att demonerna och ångesten kunde synas på utsidan, så folk förstår att det är något fel. Jag är så evinnerlugt trött på det här, på att känna mig som om jag går sönder från insidan och ut. Att försöka vara koncentrerad och aktiv och tillräckligt närvarande för att få underskrifter i min närvarobok.



Jag vill bara att de ska förstå, men det känns långt borta just nu... Jag önskar jag kunde få några veckor att bekämpa den värsta ångesten på, att åka till havet, titta på vågorna, sitta i regnet och bara få vara mig själv.

Nu får det bli en dag i taget så länge...!

Och jag vill också TACKA för alla fina mail och kommentarer och sms jag har fått de senaste dagarba. Det värmer i hjärtat och sparkar lite på Demonerna åt mig!

Råck ånn!

Blogging from my iPhone

4 kommentarer:

  1. Ja, det är ju jättejobbigt att det oftast inte syns utanpå att man har det jättejobbigt inuti. Det är ju inte som om man har brytit benet direkt o hoppar på kryckor... Då syns det att man har det jobbigt, ont osv.
    Stor kram till dig älskade vän!

    SvaraRadera
  2. Du får ha en skylt runt halsen helt enkelt, eller kanske ett bandage runt huvudet?

    Vet själv hur det är att ha ett handikapp som inte syns utåt. Nu med tracken är det ju enklare, då fattar folk automatiskt, men när det inte syntes eller hördes så var det svårt att förklara.

    Du gör rätt i som tar en dag i taget... ta en timme i taget... en minut i taget. *puss*

    SvaraRadera
  3. Ta hand om dig. Jag brukar försöka fokusera på det som är positivt när det känns tungt. Inte lätt men funkar ibland.

    SvaraRadera