söndag 14 november 2010

Nu vet jag inte...

...vad som hände. Jag kommer berätta om veckan som gått så snart det är förankrat ordentligt. Mådde rätt ok i går och nästintill bra i fredag, men idag blev the några steg tillbaka igen.

Jag ber redan nu om ursäkt för att det blir ett negativt, sjukt och klart stört inlägg, men det är ventilen när jag inte vet vad jag ska ta vägen....

Har varit rastlös och tilltagande ångestfylld under eftermiddagen. Demonerna har härjat och jag känner mig som ett stort fett misslyckande. Att jag är tjock, att jag är helt luftig mellan öronen, och att jag borde springa så jag gör av med mer kalorier!


Det suger fet hårig babianpung och hängig babiandase... Allt på en gång liksom!

Ska försöka pigga på mig till senare idag, och sätta på glada ansiktet då det är dags att fixa mat och vara social med modern och maken igen!

Råck ånn!

- Blogging from my iPhone

3 kommentarer:

  1. Du raring... Det ÄR berg-och-dalbana, så kommer det att fortsätta vara, och man kan inte alltid sätta orsak-verkan-linjer mellan vad som gör att man mår si eller så, när man tycker att man "borde" må på ett annat sätt.

    Kom du någonsin till det där avsnittet i "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" om att låta känslor komma och gå som i ett rum? Jag tror att det var runt sidan 30-40 i pappersboken, så inte SÅ långt in i mp3-versionen, skulle jag tro.

    Ta hand om dig, vännen - för det är du värd! <3

    SvaraRadera
  2. Annika, nu vet jag inte hur din ångest beter sig, men fundera på att låta ångesten "ta dig". Dvs det är värre att försöka hålla emot, speciellt om det är panikångest, då "förväntan" är det som gör att man mår så ohemult dåligt. Men om man säger typ "jamen vafan kom då era jävlar, försök om ni törs" och sedan låter det överösa en, så brukar paniken gå över snabbare, och framförallt avväpnar det ångesten, då man ju faktiskt överlevde den. Bra förstås om du inte är ensam, bara utifall att, men att just hålla emot är det värsta och det jobbigaste med ångesten. Att släppa taget och låta ångesten rida gör att det går över snabbare (plus att de där jävla demonerna skulle få rejält på moppo om du visar dem att det är du - ditt medvetna - som bestämmer, minsann!)

    Sen en annan sak... din smala lila skrika... vill du se en bild på hur du såg ut för några år sedan... du är bara en tredjedel av den personen nu. Men i hjärta och hjärna är du lika stor, om inte större. Du är vacker, du är klok och omtänksam. Du förtjänar att må bättre.

    Älskar dig vännen!

    SvaraRadera
  3. Ville bara förtydliga att med orden "Men i hjärta och hjärna är du lika stor..." så menar jag inte att du är tjock, utan en stor personlighet som jag har mycket höga tankar om. Bara så du inte missförstår helt vad jag menar... för du är för smal i mitt tycke, så bränna kalorier ska du ge fan i. ;)

    SvaraRadera