onsdag 3 november 2010

Ytterligare en dag...

.... med rivande, brännande, förlamande ångest. Jag orkade mig iväg till sjukhuset, och satt med på en mottagning på förmiddagen. Massa gravida kvinnor +/- tillhörande män, som var där för koll av diverse saker. Intressant, men måååååånga på listan så det var rätt snabba besök.
Hade egentligen en tutorial i eftermiddag men jag kände mig helt färdig, kände hur ångesten höll på att bygga upp, så jag tog beslutet att åka hem istället.


Nu är jag iallafall hemma, väntar på att kaffet ska bli klart,
och jag har svidat om till plugg-kläder och varmsockor.

Förra veckan var lite av en nedåtgående spiral, och detta har fortsatt även denna veckan. Jag kommer att träffa doktorn igen på fredag och se om det finns något annat vi kan göra utöver det som redan är på plats.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna, och framförallt efter diskussioner via mail, med en av de finaste vännerna. Detta i kombination med ett inte alltför positivt möte med universitetet gjorde att jag börjat ifrågasätta min vilja att bli "frisk" och bli behandlad. Missförstå mig rätt nu. Logiskt vet jag att jag är sjuk, känslomässigt tycker jag inte att jag är sjuk. Förmågan att se sakerna utifrån på det här sättet är både bra och dåligt, men så länge det logiska och känslomässiga inte hänger ihop ordentligt kommer det bli besvärligt.

Under mötet med universitetet satte jag nog äntligen ord på detta. Jag sa "jag vill hitta ett sätt som gör att jag överlever, och klarar att sitta mina finals, men jag inser att det sättet inte nödvändigtvis kommer innebära att jag är frisk eftersom att terapin kommer att kräva massor av energi och eventuellt inte blir tillgänglig förrän tidigast efter jul".

Är jag mottaglig för hjälpen? Skulle jag klara av att göra "hemläxor" och följa ett program i dagsläget? Är jag tillräckligt motiverad att gå igenom ett tufft terapiprogram? Ärligt talat så vet jag inte, jag är osäker, men hoppas att jag hittar mer motivation att bli av med Demonerna.

En klok vän till mig sa en gång "Alla förändringar är en sorg, även om förändringen är till det bättre". Det där har följt med mig ända sedan hon sa det, och jag tänker ofta på det i samband med att jag träffar patienter. De sista dagarna har jag tänkt på det i mitt eget fall. Även om detta beteendet är fel, så är det något som i dagsläget känns tryggt, något jag vet att jag kontrollerar och där jag känner mig ok. Att ändra på det betyder att slita undan mattan och göra en ostadig mark att stå på, ÄVEN om det är till det bättre.

Jag vet att jag skriver väldigt ärligt om detta, och jag hoppas att ni förstår att jag inte är ute efter att fiska sympati eller uppmärksamhet. Denna blogg fungerar som en ventil, att få sätta ord på känslorna och för att själv kunna följa vad som händer. Jag vet också att det är en väldigt negativ ton just nu, främst för att jag själv har tappat lite av kämpaglöden och mitt vanliga Hanssonska Pannben och även för att ångesten är jobbig just nu.

Nu ska jag ta min Demoner och gå och sätta mig och försöka läsa lite,
annars blir det inget vettigt gjort här!

RÅCK ÅNN!

4 kommentarer:

  1. Du skriver ärligt därför följer jag din steg och försöker att förstå vad som händer inom dig.

    Jag känner mig frustrerad ibland att det inte går att hjälpa till sådär enkelt att bara säga rätt ord. Jag vet av egen erfarenhet att du måste göra resan på egen hand och i eget tempo för att den ska bli av.

    Jag går här bredvid och håller din hand som stöd om du skulle mot förmodan vingla till lite på din väg.

    Ta hand om dig kram J

    SvaraRadera
  2. Det är ätstörningar i ett nötskal. Det är klart att man inte vill gå upp ett gram, även om kroppens organ lägger av mer och mer och inte klarar av mycket till slut.
    Man har bara EN kropp och ett liv. Se till att leva livet fullt ut innan det är för sent och ta inte död på den enda kropp du fått <3
    *Kramas*

    SvaraRadera
  3. Bamsekramar från mig! Förändringar är inte lätt. Men jag är övertygad om att du klarar av det! I din takt. Ett pyttesteg i rätt riktning är en riktigt bra början! Sköt om dig!

    SvaraRadera
  4. Älskade Annika!

    Precis som Jesper skriver här ovanför så är det så frustrerande ibland när man inte kan göra mer - för det är ju just det; DU måste bestämma dig och göra resan, även om den innebär att du ger dig ut på gungfly och du känner att du tappar kontrollen.

    Även jag finns där - nu och då - för att stötta dig och hålla din hand, torka dina tårar och le med dig (och gapskratta ibland, som bara du och jag kan). Jag finns alltid där, för du är min allra bästa vän och jag vägrar låta demonerna få ta dig!

    Stora bamsekramar,
    Tett

    SvaraRadera