torsdag 20 januari 2011

Jag finns kvar....

....men detta var en jobbig vecka.
Jag förväntar mig inte att ni ska förstå när jag skriver vad jag känner, för det är fullkomligt ologiskt och skruvat, vilket jag inser men Demonerna fattar inte det.

I tisdags var det dags för möte med ätstörningsenheten. Jag ville verkligen inte gå, hela kvällen innan var det ångest och Demoner och känslan av maktlöshet. På morgonen innan jag skulle dit vägde jag mig säkert 15 gånger, och grät för att jag inte gått ner något i vikt, och att jag var tjock, och att de skulle tala om det för mig på mitt möte.

MEN, jag tog mig iväg iallafall. Träffade först en läkare, som var lite speciell. Alltså han gjorde ju sitt jobb och så där, men han hade lite svårt att förstå mig tror jag. Ibland räcker det med en liten brytning om man själv inte är engelsk, för att det ska leda till viss språkförbistring. Det gick bra dock, och han var inte så orolig. Jag kunde utföra alla saker han ville jag skulle göra (en del muskeltest och så), jag var inte uttorkad vad han kunde se och min vikt hade stabiliserat sig. Detta gjorde att när jag var klar hos honom fick jag sitta i väntrummet med en klump av ångest i magen, en bekräftelse på att jag inte gått ner mer och att jag var misslyckad, och det jag såg i spegeln stämde... att jag är tjock.

Sen var det dags för psykologen, mannen jag har läst mycket om och hört mycket om. Han var skön, lätt att prata med, hade humor men i kombination med att vara väldigt kunnig. Detta mötet blev dock väldigt jobbigt. Mycket känslor, mycket funderingar som han började nysta lite i, saker som jag gömmer undan för det är lättare så, men som jag själv börjat ta fram nu när jag mått dåligt (någon form av självskadebeteende, alt överlevnadsinstinkt). Efter två timmar var jag rätt slut som artist, det var tillfälligt slut på tårar och även ork.

Han sammanfattade med att jag definitivt kommer att behöva terapi, att jag är sjuk men att jag är tillräckligt stabil att kunna vänta till i mars med att börja terapin (februaris platser var redan fullbokade). Det slängdes även in en brasklapp om att jag eventuellt skulle behöva vänta längre, beroende på om situationen med platser ändras.

Jag trodde att jag eventuellt skulle må bättre nu när jag fått en målsättning, en plan och en riktning vad gäller allt det här. Just efteråt mådde jag rätt ok, jag träffade en vän och fikade, sen tog jag bilen och körde till Birmingham och strosade runt på Fin-Varuhuset en stund. Jag åt till och med en sen lunch/tidig middag med sushi!
Kvällen var också lugn, men oron fanns där ändå.

Riktigt illa blev det igår och idag. Det har varit dansbandstävling för Demonerna, mycket kaffe och väldigt lite tid att kunna vila, då tankarna mal hela tiden som en gammal grammofon med en repig skiva.
"Du är tjock och värdelös, du har inte lyckats med vad du ville lyckas med,
det är lika bra att du ger upp
"
eller
"Om du bara låter bli att äta så kommer du må bättre, och gå ner i vikt igen,
och då kommer vi vara tysta
".

Att gå till det där mötet har öppnat en hel hink med mentala maskar. En hink som jag lyckats hålla stängd länge, och där jag bara glipat lite på locket när jag varit kaxig och tänkt att jag kan ta tag i någon svaghet jag har eller något i relationerna runt omkring mig som behöver ändras. Nu säger jag inte att det är dåligt att vi öppnat på locket, vad jag säger är att jag måste ta hand om de här Demonmaskarna själv, fram till terapin startar.
Jomenserrusåatt, tack för kaffet liksom.

En matdagbok just nu är knappt värd att skriva. Jag lever på kaffe och mjölk, någon liten brödbit, eller någon liten kaka, någon fruktbit och så någon deciliter mat/liten smörgås på kvällen om jag verkligen har pressat mig. I dagsläget kan jag göra iordning maten, lägga fram den, fixa fint på bordet och sen sätta mig och börja äta, men sluta efter några tuggor. Det tar stopp, illamåendet växer och jag klarar inte mer.

Jag vet att det är fel, jag vet att det är farligt, jag vet att jag borde äta mer,
men det hjälper inte just nu. Det enda jag kan tänka på är att jag inte ska äta, att jag helst vill springa, och att jag funderar på hur jag kan kompensera för den mat jag äter.

Jag vet att detta blev ett blä-igt inlägg, orken har tagit slut igen, jag trillade ner i en grop och jag försöker ta mig upp, men ljuset där uppe skyms av babianbajshögen...!
Till och med de trötta ögonen är tillbaka...


Råck ånn finisar - det blir säkert bättre snart igen...

15 kommentarer:

  1. Annika - du försvinner! =( Jag vet att du inte ser det själv, men det gör jag, som en gång varit i samma skithög av babianbajs som du! =(
    Ta hand om dig - jag vet att jag ingenting kan göra mer än att "tjata" och jag vet att du inte vill höra det - men du mår INTE bra och du är alldeles för smal. Och nej, jag säger det inte för att jag är avundsjuk (som jag brukade tro att folk var när de sa så), och jag har friska ögon att se med (så jag ser inte fel) ;)
    TA HAND OM DIG - du har bara ETT LIV och det är inte värt att förstöra! =(
    KRAAAAAAAAAM!!

    SvaraRadera
  2. Älsklingen, vad säger man...? Ja, det gör ont med terapi -lixom det som är meningen. Man ska plocka fram dom jävla demonerna (ursäkta grekiskan), syna var och en i vitögat, stampa på dom - å sen skicka dom till häcklefjäll! Det trista är att du måste vänta på det, du behöver det nyss!

    Du är jättebra, du utmanar dom nu, se bara till att det är du som vinner! Glöm inte bort att det är från botten man får ett tillräckligt starkt avstamp för att kunna nå upp över ytan igen!

    SvaraRadera
  3. Skickar en bamsekram genom cybern, finaste vännen.

    SvaraRadera
  4. Slinker bara in och lämnar ett avtryck och en tanke till dig. Du låter så förtvivlat ensam, och det är ju förtvivlat ensamt när man bekämpar demoner... Önskar det fanns något jag kunde göra, men en tanke kan jag i alla fall lämna.

    SvaraRadera
  5. Kan inte ge dig några goda råd, det överlåter jag till proffsen. Kan bara skicka dig massor av kramar. Önskar du kunde skicka några demoner till mig. Då hade jag stampat ihjäl dem för dig.
    Kram, Kram!

    SvaraRadera
  6. Lilla vän tummen upp och massa kramar
    om jag skickar lite godis eller nåt tror du du får i dig det? eller något annat härifrån du är sugen på?
    kram kram kram

    SvaraRadera
  7. Hej lilla Pankan!
    Stackars dig som inte mår bra, men det kommer att bli bättre. jag lovar. Försök bara att äta åtminstone något till kvällsmat varje dag och skriv ner en dagbok.Sen får vi verkligen hoppas att du kommer med i terapigruppen i februari, du får nog ligga på dom och tjata lite. Försöker ringa ivkäll igen.
    Puss och kram
    Mammisen

    SvaraRadera
  8. Skickar stora varma kramar till dig, min älskade vän - du vet var min telefon bor och du vet att jag alltid finns här för dig!!! <3

    SvaraRadera
  9. Älskade Lilla Pankan!
    Du är verkligen inte värd att må som du gör. Du som är den finaste, smartaste, mest omtänksamma medmänniska och min Lilla Grisonge. Jag vet precis hur ångest känns med maran ridande på ryggen. Det skulle man inte önska sin värsta ovän. Nej usch och fy!! Och fy för "Ätkliniken" som, inte tycks förstå allvaret utan låter dig vänta.Försök att sätta händerna i så mycket som möjligt, pyssla, fika med kompisar, sticka en tröja, baka, laga storkok till frysen, fixa hemma, läsa en bra bok, etc så att du får så lite tid som möjligt till att tänka oclåta demonerna ta över.Då går tiden fortare och snart är det mars o tid att börja terapin. Försök att hålla ut! Jag tänker på dig varje dag!Hör av dig om du känner att du orkar och vill. Kram o puss från Mostra

    SvaraRadera
  10. *kåppy Lindas inlägg*

    Ge dig inte, du förtjänar bättre än att må så här! Kämpa mot demonerna och bestäm dig för att alltid göra tvärtemot vad de försöker lura dig till. Du HAR den mentala styrkan, plocka fram artilleriet nu!!

    Ring när du vill, puss <3

    SvaraRadera
  11. ÄLSKLINGEN!!! jag vet att det jag säger inte hjälper, snarare stjälper - men det är ju inget kvar av dig!! Det gör sååå ont i mig!! Tänker på dig mest hela tiden!!
    MASSA, MASSA PUSSAR OCH KRAMAR

    SvaraRadera
  12. Skickar över MASSOR med kramar...!

    SvaraRadera
  13. Hej lilla Pankan!
    Var är du??? Saknar din blogg och tänker på dig alltid. Hoppas du har det så bra du någonsin kan under omständigheterna. Har du kontaktat ätenheten igen om ev återbud?
    Ha det så bra så hörs vi.
    Kram och puss och älskar mest!
    Mammisen

    SvaraRadera