söndag 13 februari 2011

Jobbigheter och långt emellan inläggen....

Jag trodde jag skulle komma igång att blogga mer igen, men attans så jag bedrog mig.

Det har varit jobbiga veckor sedan sist.Jag försöker hålla nosen över vattenytan här, men det är lite av "Upp som en sol, och ner som en pannkaka..." varje dag. ¨

Jag har hamnat i en rätt negativ spiral där dagen börjar med att jag väger mig. Jag ser att jag gått upp, alternativt stått still i vikt. Gråta sig en skvätt och mentalt ställa in sig på att inte äta något på dagen. Sen går dagen och jag dricker kaffe/latte, äter något litet typ några godisbitar eller så, sen kommer kvällen. Jag äter lite middag med maken, och sen börjar ångesten och äcklet. Då äter jag godis eller snacks i (FÖR MIG) stora mängder - detta kallas "subjective bingeing" eftersom att det inte är regelrätt överätning. Ångesten river, och jag vill bara kräkas eller springa. Kan inte sova, ligger och tittar på film/serier för att få tiden att gå.

Somnar sent, vaknar tidigt och så börjar jag om från början igen.


Träffade ätstörningsenheten igen i början av denna veckan. Vi diskuterade diagnos, terapin som kommer att komma igång om ca 1 månad, pratade om hur jag mådde nu, samt vad som ändrats eller blivit bättre/värre. Som jag tidigare förstått så räknas jag inte som akut sjuk, och därför kommer det inte vara mer än max 2 gånger per vecka för min del, och det kommer att ske som vanliga mottagningsbesök, dvs jag är inte "inlagd".

När jag kom ut från det mötet var det Ångest Delux, Demonerna skrek åt mig och jag satt i bilen och hyperventilerade i 15 minuter innan jag kunde köra iväg. Hela mitt väsen skrek att "jag vill inte.... inte alls!!".

Jag har ju gått upp några kilo skulle jag tippa på (jag känner det på kläderna och jag ser det på vågen) och detta gör att jag känner mig enormt äcklad av mig själv. Jag är tjock, fet och har misslyckats med allt igen. Förmodligen är det meningen att jag ska må så här, kanske jag till och med förtjänar det.

Nu när min kompis från Sverige är här så "måste" jag äta lite mer, jag tvingas liksom till det på ett annat sätt, men det är jobbigt. Det blir mycket ångest och oro och jag tänker bara på hur mycket jag kommer att gå upp i vikt...

Usch vilket ledsamt inlägg det blev från mig, jag är rätt less på att vara så här neggo, men jag kände att jag ville vädra lite och så att ni vet vad som är på gång.

Råck ånn finisar - och tack för att ni fortfarande tittar in ibland!

13 kommentarer:

  1. Skickar en massa cyberkramar till dig, goaste Annika. Jag finns på MSN om du vill ventilera nån gång!

    SvaraRadera
  2. Jag lider med dig och önskar bara att dunde få må bra. Kram ♥

    SvaraRadera
  3. Vi finns runt hörnet när du behöver oss =)

    Kram J

    SvaraRadera
  4. Bara 11 dagar kvar, sen kommer jag och tar hand om dig lite! Skickar stora kramar i förväg... <3

    SvaraRadera
  5. KRamar om dig! Önskar jag kunde hjälpa dig på något bra sätt! Säg till om det finns något jag kan göra. (Johan var förresten o hämtade paketet från dig på posten idag (det kom för ett bra tag sen men jag har varit ute o rest en massa)- tack!)

    SvaraRadera
  6. Du får komma och ligga i min soffa när du vill! Massa kramar på dig, finaste kusinen. Demonerna kan ta sig i röven!

    SvaraRadera
  7. Jag säger som Jesper - hojta runt hörnet om det är nåt! Jag inser att det nog inte är bara att göra, men du ska i alla fall veta att vi finns "out there" :-) Tjingeling!

    SvaraRadera
  8. Kära lilla Pankan!
    Jag tycker så synd om dig som mår så illa. Men samtidigt var det skönt att tala med dig i telefonen och höra att det änbdå finns liv i dig. Det är bra att du jobbar med Mark Haggard så dagarna går och du inte bara ligger på soffan och mår pyton. Du skall se att det blir bättre när du börjar på ätstörningsenheten. Jag tänker på dig hela tiden och är nu i Leídköpinbg. Skall hugga in på eftermiddagspassett nu"!
    Ha det så bra, puss och kram till er allihopa + Oskar!
    Kram och puss och älsjka mest
    mammisen

    SvaraRadera
  9. Mosters Lilla Grisonge!
    Jag tänker på dig varje dag och hoppas att tiden ska gå fort så att du får börja med terapin, då kommer allt att bli mycket bättre. Håll ut!!! Kramar o pussar från Mostra

    SvaraRadera
  10. Goa Annika... *skickar massor av god varm stärkande energi över havet* å en stoooor KRAM!

    SvaraRadera
  11. Hej Annika!
    Dax att jag lämnar ett avtryck nu då jag varit inne och läst lite sporadiskt på din blogg.
    Jag blir verkligen förtvivlad när jag läser hur jobbigt du har det. Känner igen varenda lilla tanke! Kasten mellan vill/vill inte, hopp/förtvivlan, ledsen/arg, äckel/förakt/eufori/mani. Men tro mig när jag säger att det GÅR ATT BLI FRISK!! JAg kämpade på i ganska många år innan jag nu slutligen benämner mig som frisk. Det är en sjuhelvetes jävla (ursäkta språket) resa, men det finns en regnbåge i slutet- lovar. En fördel när man gjort denna resa är att man (eller jag) uppskattar det lilla i livet. Man ändrar perspektiv och kräver inte mycket för att känna sig livfull och glad.

    Önskar dig all lycka!! Kämpa på, det är värt det!

    Kram från Tove (din gamla kursare i Umeå)

    SvaraRadera
  12. Hej lilla Pankan!
    Var är du någonstans??? Du svarar inte i telfeonen och skriver ingen blogg, hur är det egentligen??? Jag blir så orolig när jag inte hör något ifårn dig!
    Ha det så bra, pussa Adam och kissarna!
    Älskar mest!
    Puss och kram
    Mammisen

    SvaraRadera